Jag är ingen laxfiskare. Kanske är det för att jag inte känner någon som flugfiskar efter lax. Kanske beror det på att jag bor i södra Sverige. Kanske handlar det om att jag inte lyckats rättfärdiga köpet av grövre utrustning. Eller så är det något annat. Men faktum kvarstår att jag inte är en laxfiskare. Inte än.

Så när Pelle Klippinges nya bok “Laxflugans magi” hamnade i mina händer var jag först lite tveksam. Laxflugor är ju vackra men allt fiske kan vara magiskt. Men var denna bok något för mig? Jag öppnade, läste och hittade något som jag inte insett att jag hade längtat efter. För även om bokens titel kan lura läsaren att tro att det är bok med fokus på flugor (det trodde jag i alla fall) så är innehållet större än så. Författaren berättar nämligen historier från fiskefärder i Norge, Skottland och Sverige. Det gemensamma för historierna är att de handlar om lax- eller havsöringsfiske och att Klippinge i varje kapitel knyter an till en särskild favoritfluga. Flugan presenteras sedan i närbild med mönster och några personliga reflektioner. Snyggt, lärorikt och personligt på en och samma gång.

Berättelserna är personliga och tecknade med en stor portion mänsklighet. Som när författaren av en slump träffade chilenaren Sebastian vid Gaula i Norge. Samma chilenare hade några år tidigare beställt en bok av Pelle Klippinge och fått den skickat till sig i Sydamerika. Nu dök Sebastian upp vid samma vatten som Klippinge och de fiskade sig igenom natten och bröt bröd tillsammans i gryningen. Det var nog lite magi.

Klippinge skriver om dagar då allt var fantastiskt, dagar då ingenting hände och dagarna då oväntade möten och händelser ägde rum. Och det är nog det jag tilltalas av allra mest – att laxfisket, precis som livet, har sina höga berg och djupa dalar.  Och därför så värt att upplevas. Och jag har nog tagit ett steg närmare att bli en laxfiskare.

“Laxflugans magi” är en perfekt bok för drömmandets säsong – den del av året då spöna har förvisats till garderoben och det är flugbindningsgrejornas, filmernas och och böckernas stund i rampljuset. Kanske är det dags att skriva till tomten – för boken är en perfekt julklapp för en flugfiskare. Men följ Olof Johanssons råd i bokens förord (om du kan): “Slutligen, sträckläs inte även om det är frestande. Det är lika förödande för upplevelsen som att stå i älven och dänga året om. Goda fiskeskildringar skall njutas precis som goda fiskedagar – en i sänder”.

Boken är på 160 sidor och innehåller många fina foton. Priset (hos förlaget Settern) är i skrivande stund 239 kronor.

Jag hittade denna igår. Den har ett par år på nacken men det gör absolut ingenting. Kolla och läs texten. Den fick mig att stanna till en liten stund och tänka. (Klicka på “Vimeo”) för att läsa texten.

Father and Son from William J. Meyer on Vimeo.

Jag är nyss hemkommen från två dagars fiske i Baltak vid Tidaholm. Jag och några kompisar åker dit 2-3 gånger om året. Vi bor i stuga vid vattnet, fiskar, äter gott och umgås. Det har pågått i många år nu.

Dimma över vattnet vid bron i Baltak.

Denna gång bjöds vi på delvis nya förhållanden. Vi fick ett underbart vackert höstväder men det har (lyckligtvis) hänt flera gånger förut. Nytt denna gång var vattenståndet. Aldrig har vattnet varit så lågt i Tidan när vi varit på besök! Ån såg väldigt annorlunda ut på vissa ställen. Den avslöjade sig liksom. Nu kunde man med blotta ögat se några av de stenar och ana några av de djuphålor man tidigare endast gissat var där. Vi fick ett litet facit. De låga vattnet förändrade också karaktären på fisket på några ställen. Nu gick det plötsligt att siktfiska i Tidan. Spännande!

Om det nu var lågvattnet eller något annat som gjorde fisken tveksam ska jag låta vara osagt – men att det tidvis var väldigt svårfiskat tror jag nog alla på plats håller med om. Och vi som var på plats vi var många…
Alla som fiskar i regelbundet i Baltak vet att stället numera är väldigt populärt och du kan inte vänta dig att vara ensam vid vattnet någon längre stund. Men i lördags uppskattar jag att vi var cirka 40 fiskare på plats. Kanske fler. Och även om det inte var någon fysisk trängsel (ingen knuffades) så var det svårt för alla att komma till att fiska på något av de bättre ställena. Trist men sant.

Denna utveckling har nu fått vår lilla grupp att fundera. Och kanske kommer någon av våra årliga Baltakhelger i framtiden att förläggas någon annanstans där det är lite mindre folk. Att hitta ett annat ställe där vi kan bo alldeles intill strömmande vatten är riktigt svårt men vi ska leta.

Och sen var det en grej till: När vi nu är så många vid samma å som under den gångna helgen i Baltak, kan vi inte enas om att vi flyttar oss från stället vi står på när vi fått en fisk? Inte ska väl våra egon gå före andra fiskares chans att uppleva samma lycka som vi nyss gjort? Bra! Då säger vi så!

Jag passade på att ta lite bilder för att visa hur lågt vattnet var: