I lördags var det säsongspremiär för mig i klubbsjön (om man nu inte räknar isfisket i mars som inte gav någonting eftersom fisken sannolikt hade dött av syrebrist). Nu fanns det ny fisk i vattnet och ryktet hade sagt mig att de var både nappvilliga och inte gav sig utan en fajt.

Det var dessutom molnigt när fiskekamraten Björn och jag gav oss ut i båten och svaga vindar gjorde att vattenytan krusade sig lätt. Perfekt! Björn hade redan rekat under en halvtimme med flera hugg och en fångad fisk som följd. Allt pekade åt rätt håll.

Där, sa Björn när hans spö böjde sig. Fisk. Och kroka av. Och en samma sak en gång till. Själv hade jag snart ett hugg som jag inte alls vara beredd på och totalt missade. Skälet till missen var möjligtvis 35 cl Allegro kvällen innan, men detta kan inte bevisas. Jaja, hur som helst. Vi fiskade båda gula maraboumuddlers storlek 10 bundna på fluorcarbontafs så att flugan skulle komma ner under vattenytan.

Pang, sa det när en regnbåge åt min muddler! En sekund senare hoppade den högt och försvann med min fluga och en bit av fluorocarbontafsen. Jag band på nytt och likadant. Efter några minuter hände samma sak. Jag förbannade min inkompetens och började binda på en ny bit flouro när jag upptäckte att den nya biten var alldeles söndertrasad i fibrerna. Inte konstigt att fiskarna slet sig så lätt. Med ny tafs från Björn satt snart en ny, stark regnbåge på flugan och efter en skön fajt var den uppe i båten och dagen var räddad!

Detta är första gången jag råkar ut för vad som sannolikt var dålig tafs. Jag rullade sedan ut mer av tafsmaterialet från spolen men såg inga synbara fel. Hur som helst så hamnade resten i soporna. Undrar du nu vilket märke det var på fluorocarbonen så tänker jag inte berätta det. Vem vet, det kanske var jag som förstört den på något sätt och jag vill inte hänga ut någon tillverkare. Jag kan dock säga att det inte var en av de märken som är vanligast i svenska flugfiskebutiker.